nillamedfluff

Jag vet inte vad jag skulle göra utan Miss Beautiful Lovisa right here. Inte nog för att jag har en egen Israel-Gaza situation inom mig, jag har en liknande hemma och ännu en i skolan. Jag skulle gå sönder utan den tankeventilation och avslappning som denna trevliga dam ger.

Det är en chans att balansera allvar med sådant som bara hon och jag förstår. Glädje med idioti. Det är ett sätt att få respons och en knuff i rätt riktning. Det är en väg att följa när jag tappat bort resten. Det är någon som aldrig tycks ta ett steg längre bort än att jag kan nå henne.

Det är en säkerhet då jag vet att jag kan känna mina känslor i ro. Jag kan vara i uppror, ledsen, glad, sprudlande, strålande, bitter, arg, vacker och ful. Jag kan vara allt jag klarar av att känna utan att oroa mig över hur det kommer att bli mottaget.

Vår realtion består av en liten bubbla bara vi förstår innehållet av. Det krävs en blick, ett krökt ögonbryn en ryckning i mungipan. På något sätt lyckades vi ställa in en radiokanal, en våglängd, som ingen annan verkar hitta.

Jag har aldrig, innerst inne, tvivlat på att denna person inte skulle finnas bredvid mig. Jag har bara undrat hur saker kommer förändras, för jag vet hur man kan hitta en undangömd radiostation och sedan tappa bort den. Men jag är inte rädd. Jag är tacksam för det ställe i Gaza som hon symboliserar, där bomberna inte kan falla ner.